Mitt måleri 

Tecknat, utryckt mig med färg och form så länge jag minns. Föräldrarna blev uppmanad att jag alltid skulle ha penna och papper nära redan på förskolan. Estetiska ämnen var det enda betygen jag hade värt att nämna genom skolåren. Mycket stök kom i vägen mellan tonår och tills jag tog mig i kragen. Jag hoppade på en konstutbildning som varade i några år. Det målades all vaken tid. Den resan i bildspråk var oberäknelig och spännande. Blev en del av ett kollektivet Art Concept store som opererade gränslöst i Sofo under många år (shout out Erik Modig). Med regelbundna vernissager, utställningar och konstevenemang så pumpades det i dom kreativa ådrorna. Med alster ständigt igång i tre ateljéer som jag sprang emellan fanns det alltid något som fick igång adrenalinet.

Sista tiden på den här resan förstod jag vad man skulle måla, vilket som skulle sälja. Varför måleriet tidigare var så viktigt för mig bländades av att kanske vara en av dom som så omöjligt livnär sig på måleriet. Detta funkade en liten stund, tills att det inte och krascha. Jag kände att jag hade sålt ut min passion. Kapitaliserat på det som så upplyftande definierade min person nu, när jag för en gångs skull gjorde något positivt och klivit ur det destruktiva. Jag skämdes och förlorade allt det terapeutiska måleriet tidigare belönat mig med. Resultatet blev att jag städande undan allt som hade med måleriet att göra, sa upp ateljéer och nätverket jag skapat för ändamålet. Den lådan hölls orörd och det målade inget på 6år.

Efter det trasslet kunde jag omöjligt sälja tavlor igen, där och då bestämde jag mig för att måleriet endast skulle få vara terapi för mig. Ibland kunde mina tavlor byta ägare, men då skulle stjärnorna stå helt rätt, jag kände efter lite väl och ville uppleva att nya ägaren hade ett tomrum tavlan skulle fylla. Lite som en stor äng till din hund som ska pensioneras. Jag ignorerade köpare, utställare och gallerister, och gör det omedvetet det än idag. Bränt många bra chanser. Kommer på mig själv hur jag lovar att återkomma, men gör det aldrig (sorry om ni läser det här, absolut inget personligt). Men jag jobbar på det och ska bli mycket bättre. 

#Stucklifestory hände. Man kan följa hashtaggen på instagram med berättelser och insyn från den resan som tog fart här och skulle sträcka sig decennier.

Som en blixt från klar himmel förlorade jag min hund. Han som under 9 viktiga år tassat vid min sida. Jag hanterade det ganska dåligt och förstod att ventiler behövde öppnas. Jag stängde in mig och dammade av målerilådan. Resultatet blev ett för mig nytt bildspråk, 10 tavlor och utställningen Skyar. Det bästa jag gjort.

Det känns helt rätt med webbshop nu. Semi-original och litografier är ju perfekt. Jag kan nu erbjuda dom som gillar mina tavlor billigare alster, och vara med och skapa stämning hemma hos fler, men också fortfarande vara lite svår med mina original och leta tomrum.

Idag rider jag på den vågen av min efterstridstid. Trygg i mitt måleri även om jag ständigt måste påminna mig om att aldrig förlora det essentiella.