FILOSOFI

Min största inspiration är att känna mig liten inför andra konstnärers engagemang. Stå inför alster som jag känner mig aldrig kommer kunna mäta mig med. Känna att jag har mycket kvar att lära och Inte minst att göra. Jag inspireras oftast av dom gamla titanerna. Med sina anspråkslösa verktyg, hjälpmedel och material, jämfört med våra moderna, och fortfarande leva vidare idag som dom exelenta. Det får mig att känna mig lat, som i sin tur sporrar mig och eldar på det kreativitiva adrenalinet.

Jag är inte en och skulle aldrig kalla mig konstnär, Jag tycker inte jag har rätt att kalla mig det. Jag utrycker mig i färg och form. Tavelmålare med skaparbegär. Att kalla mig konstnär känns lite väl egenkärt, på fel sätt, lite som att berätta hur jag och mina alster upplevs av andra. Det är inte min uppgift att definiera. Upplevelsen är en spegel för ens begär. Om jag som är hungrig går igenom en stad tillsammans med en vän som är olyckligt kär, så upplever vi staden helt olika. Jag kommer uppmärksamma tänkbara matställen och vännen min ser bara alla lyckliga par som en nagel i ögat. Min tavla vill vara den staden. För det är den som med hjälp av uttrycket i tavlan som känner något, som är lika viktig i konsten, inte bara tvärtom. Utan upplevaren är det bara ett hantverk. Jag älskar när mina tavlor säger annat än vad jag ville förmedla, även om jag alltid försöker förmedla något. Då får den kalla det konst.

​

När jag försöker förklara skapandet använder jag oftast dans som metafor, även om jag själv inte just dansar.. Du dansar inte en transportsträcka för att nå en vis plats av rummet under musiken. Du dansar ju för att musiken gör något med dig, du trivs och uppskattar varandet. Du dansar inte för att ta dig igenom stycket. Jag vill vara i den tillvaron, fast i målandet, det är där jag finner min passion, inte i resultatet av vart resan slutade.

 Innan jag visste vem jag var i måleriet så drogs jag åt två helt olika stilar. Ett abstrakt bildspråk. Tidigare rötter i graffitin fick mig att använda mig av en salig blandteknik. Spray, akryl och bläck, inge pill, mycket slump och totalt gränslöst. Nästa variant var ett realistisk bildspråk. Gärna med människor i fokus, fascinerades av leken med hudtoner. Jag målade dessa två stilar var för sig, gärna samtidigt och försökte skapa samma känsla i båda tavlorna. På utställningar hängdes dessa bredvid varandra och erhöll samma namn.

Idag med mina skyar har jag blandat stilarna och får utlopp för båda uttrycksformerna på en och samma duk. Moln är föreställande men ändå väldigt abstrakt många gånger. Himlen är kraftig, och inför den är vi obetydliga. Skyn är en ständig balett. Hur mycket rörelse och händelse du än har framför dig nu, så är en klarblå himmel alltid bakom det numret, redo att lysa igenom, oavsett vad. När konst för mig är att förflyttas i varande, säger himlen mer om tillvaro än något annat. När jag som målar och vill förmedla något, sätta känslors avbild, kan den bara tolkas rätt eller inte alls.